De enda giltiga anspråken som kunde framföras på tronen måste vara dynastiska i manlig primogenitur.

Den förste pretendenten var Jakob av Urgel, som baserade sitt anspråk på att han var sonsonsson till Alfons IV (som var sonsonsson till Jakob I).

Den andre pretendenten var Alfons, hertig av Gandia, son till Pedro greve av Ribagorza och sonson till Jakob II. Han dog emellertid under processens gång och ersattes av sin son, som också hette Alfons.

Den tredje pretendenten var Luis, hertig av Kalabrien. Han var son till Violante av Anjou, som var dotter till kung Juan.

Den fjärde var Ferdinand av Antequera, prins av Kastilien, son till Eleonora (som hade gift sig med Juan av Kastilien) och sonson till Pedro IV.

Den femte pretendenten var Fadrique, greve av Luna, en utomäktenskaplig son till prins Martin (son till kung Martin I, men han hade dött före sin fader).

Den sjätte pretendenten var Juan, greve av Prades, broder till den förste Alfonso (pretendent nummer två), som tyckte att hans anspråk var bättre än hans brorsons.

Caspe2

Den femte pretendenten, Fadrique, kunde inte ha några reella dynastiska anspråk eftersom han inte var född inom äktenskapet.
Ombuden vid Caspe
Låt oss vidare notera att eftersom Jakob greve av Urgel, Alfonso hertig av Gandia och Juan greve av Prades alla gjorde anspråk på och kunde verifiera succession på svärdssidan, var deras anspråk bättre än anspråken från Luis hertig av Kalabrien och Ferdinand prins av Kastilien (eftersom de bara kunde göra anspråk på succession på spinnsidan).
Fragment av "kompromissen"
Det är helt klart att av Jakob, Alfons och Juan, är Jakob av Urgel den som var den närmaste släktingen till Martin I. Även J.N. Hillgarth i ”The Spanish Kingdoms 1250-1516” säger, när han diskuterar ”kompromissen” vid Caspe, att ”bland ättlingarna i den manliga linjen, var Jakob, greve av Urgel, den närmaste släktingen till Martin …” (op. cit. vol. 1, s. 229).

Varje annan efterträdare än Jakob av Urgel måste därför ha utsetts på andra grunder än dynastiska och därför i strid med Jakob I:s testamente och den rådande successionsordningen.
Bisson1
Detta framhålls även av T.N. Bisson, som när han diskuterar ”kompromissen” vid Caspe poängterar att ” … frågan var (eller blev) politisk snarare än juridisk, en praktisk fråga om vilken av kandidaterna med något dynastiskt anspråk som skulle bli den bäste kungen” (“The medieval crown of Aragon”, ss. 135-6).