4) 1410-1412

Martin INär kung Martin I (“humanisten”) av Aragonien dog 1410 hade han inga arvsberättigade barn som kunde efterträda honom, och han hade inte utsett någon efterträdare. Den enda skrivna successionsordningen som fanns var testamentet från Jakob I som stadfäste principen med agnatisk-kognatisk succession, men detta följdes inte. Sex tronpretendenter gav sig till känna. Genom politiska intriger åsidosattes successionsordningen, och en grupp med nio elektorer (tre från vardera Aragonien, Valencia och Katalonien) sattes samman för att ta ställning till de olika anspråken. De träffades i Caspe i Aragonien 1412, och genom själva sammansättningen av gruppen hade man i förväg förvissat sig om ett utslag till förmån för en av pretendenterna, Fernando av Antequera. Därför var det som historien kallat “kompromissen” vid Caspe inte ett giltigt val.

Slottet i CaspeNär Peter II dog 1213 på slagfältet vid Muret, var hans son Jakob I bara fem år gammal och i förvar hos sin fars besegrare. Efter förhandlingar släpptes barnkungen och eskorterades till Katalonien. Det beslutades då att överlåta hans uppfostran till tempelriddarna vid Monzón och att regentskapet skulle utövas av hans frände, Sanç från Provence. Jakob erinrade sig senare att både Sanç och hans farbror Ferrado “hoppades bli kungar”. Sommaren 1214 sammankallade kardinal-legaten Pierre de Dovai, på kungens vägnar, ett möte där alla närvarande var tvungna att svära trohetsed till kungen.

Med största sannolikhet erinrade sig Jakob I båda dessa händelser när han i augusti 1270 skrev sitt tredje och sista testamente. Testamentet gör det klart att tronen skulle ärvas i agnatisk-kognatisk succession från den manliga linjen från hans andra fru Jolanda. men båda herrarna till Xerica och Ayerbe (Jakob och Peter, hans söner med tredje hustrun Donna Teresa Gil de Vidaure) erkändes som arvingar till tronen, om den manliga linjen från Jolanda skulle dö ut (som den gjorde). Testamentet ratificerades av påven och blev den första formella successionsordningen i länderna under Aragoniens krona.

De enda giltiga anspråken som kunde framföras på tronen måste vara dynastiska i manlig primogenitur.

Den förste pretendenten var Jakob av Urgel, som baserade sitt anspråk på att han var sonsonsson till Alfons IV (som var sonsonsson till Jakob I).

Den andre pretendenten var Alfons, hertig av Gandia, son till Pedro greve av Ribagorza och sonson till Jakob II. Han dog emellertid under processens gång och ersattes av sin son, som också hette Alfons.

Den tredje pretendenten var Luis, hertig av Kalabrien. Han var son till Violante av Anjou, som var dotter till kung Juan.

Den fjärde var Ferdinand av Antequera, prins av Kastilien, son till Eleonora (som hade gift sig med Juan av Kastilien) och sonson till Pedro IV.

Den femte pretendenten var Fadrique, greve av Luna, en utomäktenskaplig son till prins Martin (son till kung Martin I, men han hade dött före sin fader).

Den sjätte pretendenten var Juan, greve av Prades, broder till den förste Alfonso (pretendent nummer två), som tyckte att hans anspråk var bättre än hans brorsons.

Caspe2

Den femte pretendenten, Fadrique, kunde inte ha några reella dynastiska anspråk eftersom han inte var född inom äktenskapet.

Ombuden vid CaspeLåt oss vidare notera att eftersom Jakob greve av Urgel, Alfonso hertig av Gandia och Juan greve av Prades alla gjorde anspråk på och kunde verifiera succession på svärdssidan, var deras anspråk bättre än anspråken från Luis hertig av Kalabrien och Ferdinand prins av Kastilien (eftersom de bara kunde göra anspråk på succession på spinnsidan).

Fragment av "kompromissen"Det är helt klart att av Jakob, Alfons och Juan, är Jakob av Urgel den som var den närmaste släktingen till Martin I. Även J.N. Hillgarth i “The Spanish Kingdoms 1250-1516” säger, när han diskuterar “kompromissen” vid Caspe, att “bland ättlingarna i den manliga linjen, var Jakob, greve av Urgel, den närmaste släktingen till Martin …” (op. cit. vol. 1, s. 229).
Bisson1Varje annan efterträdare än Jakob av Urgel måste därför ha utsetts på andra grunder än dynastiska och därför i strid med Jakob I:s testamente och den rådande successionsordningen.
Detta framhålls även av T.N. Bisson, som när han diskuterar “kompromissen” vid Caspe poängterar att ” … frågan var (eller blev) politisk snarare än juridisk, en praktisk fråga om vilken av kandidaterna med något dynastiskt anspråk som skulle bli den bäste kungen” (“The medieval crown of Aragon”, ss. 135-6).

 
© 2018 Stor Prioratet Terra Nordica av MOC - All Rights Reserved